På egen hand med min nya arbetskamrat.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone

 

På egen hand med min nya arbetskamrat. 

 

En vecka har passerat sedan min nya ledarhund kom. Och i fredags lämnade hundinstruktören oss på egen hand. Hur har det gått? Jo, över förväntan. Efter dagens promenader känner jag mig lyrisk. Chanti är duktig, noggrann och verkar gilla sitt jobb. Förutom att träna de vägar vi lärt oss, har dagarna bjudit på första färdtjänstresan, middag hos vännerna med hund och ett besök i djuraffären. Allt gick finfint, bortsett färdtjänstresan. Suck … tyvärr är jag inte förvånad.

 

När en åker färdtjänst med ledarhund behöver en ett intyg. Det har jag sedan tidigare. Men ändå blev bokningen fel. En bil dök upp vars chaufför vägrade köra oss. Som tur var löste det sig fort och en ny bil kom. Men väl framme hos våra vänner, tyckte chauffören att jag skulle betala halva taxameterbeloppet. Vilket en måste göra när en beställt en egen bil. men jag hade förstås inte bokat en egen bil utan fått en egen bil automatiskt, eftersom det är så det funkar med ledarhund för att slippa samplanering. Det är heller inget som kostar.  Efter lite diskussion förstod chauffören att det blivit fel och vi kunde lämna bilen. Vad tyckte Chanti om att åka bil då? Alla ledarhundar tränas i att åka bil, så det var inga problem.

 

Hos vännerna var det dags att hälsa på Lillebror, våra vänners hund. Chanti hälsade lite försiktigt och la sig sedan tillrätta i köket. Värre var det för Lillebror, som helst av allt velat leka. Han försökte hela tiden ta sig fram till Chanti. Men hans husse sa nej. Lillebror försökte igen och igen och igen. Men husse var bestämd.  Och Chanti brydde sig inte alls. Kvällen blev sen och tröttast av oss alla var bombis Lillebror.

 

Besök i djuraffären.  

När en får sin ledarhund, får en ett kit med grejor till hunden. Bland annat en borste, kloklippare, hundsäng, koppel och halsband med helstryp. Jag föredrar ett annat halsband och gärna med färg. Därför blev det en tur till djuraffären i helgen och inköp av nytt halsband. Det blev  ett i cerise med svarta detaljer.

 

I djuraffären passade vi även på att låta Chanti ställa sig på vågen. Det är nämligen extra viktigt att ha koll på kilona för en hund som arbetar, så att hen orkar med sitt jobb. Vågen visade 27,2 kg. Mycket bra, eftersom hundinstruktören sagt att hon bör hålla sig under 28 kg.

 

Innan vi lämnade djuraffären köptes även hundgodis. En hel del godis (Obs! Köper kalorisnålt godis) går åt för belöning när Chanti visar mig de hållpunkter vi tränat in. Det är verkligen go i henne, när vi närmar oss bänken på Gubbängsfältet eller stolpen vid tunnelbanan. Snabbt och glatt tar hon mig dit. Godis är också bra vid inkallning och apport. Och såklart alltid med berömmande ord.

 

I skrivandets stund har Chanti åter placerat sig vid mina fötter. Min skrivbordsstol är en sådan där på hjul. Så som ni säkert förstår måste jag flytta mig försiktigt, är så rädd att jag ska köra på henne – min nya kärlek. En vecka har gått, men kärlek känner jag redan. Visst skulle jag kunna säga åt henne att lägga sig en bit bort. Kanske gör jag det längre fram, men inte nu. Jag tror på närhet. I synnerhet så här i början som en grund för en fin relation.

Så här snygg är Chanti i sitt nya halsband.
Så här snygg är Chanti i sitt nya halsband.

Foto när Chanti står på vågen i djuraffären.
Foto när Chanti står på vågen i djuraffären.

Foto på min nya arbetskamrat när hon visar mig bänken
Foto på min nya arbetskamrat när hon visar mig bänken. 

Foto på Chanti under skrivbordet vid mina fötter
Foto på Chanti under skrivbordet vid mina fötter.