15 år som normbrytare.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someone

15 år som normbrytare.

 

I år är det femton år sedan jag blev blind. Såklart en stor förlust, sorg och omställning i mitt liv. Samtidigt en förändring jag lärt mig så mycket av och som jag inte skulle vilja vara utan. Men i början var det inte lätt …

 

Jag minns tillbaks hur svårt jag tyckte det var. Inte så jobbigt att inte kunna se, utan framförallt att vara den som stack ut. Den som människor plötsligt bemötte på ett annat sätt.

 

Butiksbiträdet pratade över huvudet på mig, till min vän istället för mig när jag var den som skulle handla. Folk tog tag i mig på tunnelbaneperrongen. Ordlöst föste de mig framför sig åt ett håll jag inte skulle gå. En annan kunde stoppa mig och säga ”Jag måste bara få fråga. Hur är det att vara blind?” Snabbt märkte jag också blindhetens laddning. Hur starka känslor väcktes i mötet med mig. Människor som lade huvudet på sned, tyckte synd om och talade om för mig att det vore värsta mardrömmen att bli blind. Hellre hade de blivit döva.

 

Men vet ni .… det är ingen mardröm.

Det är bara ett annat sätt att se. Det kan låta enkelt, men svårare än så behöver det heller inte vara. Ja, om människor bara kunde mötas som de människor vi är, med våra likheter och olikheter.

 

Jag minns den där gången när jag åkte tunnelbana. Hur ett gäng ungdomar klev på vagnen där jag stod med min vita käpp. ”Hon är blind” viskade de småfnittrandes. Jag kommer ihåg hur klumpen i magen växte av osynliggörande och fördummande. Snabbt bestämde jag mig för att agera. ” Men jag hör bra” sa jag åt dem. Det blev tyst. Osäkerheten spred sig som en löpeld genom vagnen. Jag fann mig fort och frågade vart de var på väg. Jag kunde nästan höra lättnadens suckar. Jag kommer inte ihåg deras svar, men minns att de ställde samma fråga tillbaks. ”Jag ska på bio”,sa jag. ”Aha. Vad ska du se?” Efter ett par minuter stod vi där och förde ett helt ”vanligt” samtal människor emellan. Möttes i gemenskap med både likheter och olikheter. Jag utan syn, något äldre än dem. De med syn och yngre än mig. Gränserna vi så ofta sätter upp var borta. Ja som sagt. Svårare än så behöver det inte vara.