Blind och stolt.

 

Blind och stolt.

 

I veckan som gått har jag stått på scen och lett både prisutdelning och en stor konferens. Med manus på punktskrift och med ett lugn att jag kan bjuda på om något blir tokigt för att jag är blind.  Ja om jag ändå vetat, vad jag vet nu, när jag för femton år sedan förlorade synen. Om jag vetat vad jag vet nu. Att fastän jag trodde att blindheten skulle sätta stopp för allt , hade mitt nya liv just börjat. Om jag vetat vad jag vet nu. Att jag skulle hitta en väg. Att jag idag står på scen och är blind och stolt.

 

Tillbakablickar

 

Jag minns sommaren när synen försvann. Hur jag desperat sprang ut i köket för att titta på köksklockan. Den jag köpt för att de svarta siffrorna var så tydliga mot den vita urtavlan. Flera gånger om dagen sprang jag till köket. Iakttog klckan vars svarta visare och siffror blev allt gråare, vitare och till slut ingenting. Världen som hela tiden fortsatte att försvinna. Spegelbilden av mig själv suddades så sakta ut och gick från tydliga färger och konturer, till en vag skuggbild för att sluta i tomhet och gråhet.

 

Jag minns också hur fel och ful jag kände mig. Otympligheten och osäkerheten i min nygamla kropp. Hur jag försökte ta mig fram med min vita käpp och låtsas som allt var som förut. Människors blickar. Önskan om osynlighet. Kniven i hjärtat när jag snubblade till, gick fel eller rakt in i något. Kniven som vreds om av insikten att jag aldrig mer skulle se. Att ingenting längre skulle bli som förut.

 

Men tack och lov. Mitt i livets värsta skede, befann jag mig på rätt ställe.  Jag jobbade på Synskadades riksförbund och där mötte jag förebilder. Ulrika och Micke som förlorat synen i ung ålder. De gav mig hopp. De gav mig svar på alla frågor som snurrade runt i mitt huvud. Och de gav mig modet att våga fullfölja min dröm om att bli journalist.

 

Jag kommer så väl ihåg. Lyckan över min första anställning efter slutförd journalistutbildning. Året var 2005 och jag hade varit blind i drygt 2,5 år. Matz Lundin, producent på UR hade valt mig som programledare för radioprogrammet Livskraft. Men ett stort aber fanns. Jag var inte särskilt haj på punktskrift och vägrade gå rehabilitering på Syncentralen. Inte behövde jag det. Så dumt. Vilken kamp det blev. Efter nästan varje jobbdag åkte jag hem med gråten i halsen. Tårar som tryckte bakom ögonlocken och som släptes fram så fort jag klivit innaför dörren därhemma. Punktskriften var en mardröm. Vilken stress att läsa med fingrarna. Att hålla koll på alla prickar och samtidigt försöka fokusera på vad jag skulle säga eller fråga mina intervjupersoner om. Det här går aldrig, tänkte jag ofta. Men övning ger färdighet. Som tur är. Och jag älskade mitt jobb. Troligtvis var jobbet min bästa rehabilitering.

 

Men såklart behöbde jag också ”riktig” rehabilitering. Så när jag förstod det själv gjorde jag slag i sak. Mer punktskrift, käppteknik och matlagning var några av de viktiga ingredienserna i vägen mot ett tryggt och självständigt liv.

 

Idag är blindheten en del av mig. Och när jag tänker på senaste veckan är det så häftigt att inse. Det en kan tro är omöjligt är verkligen möjligt. Jag är numera blind och stolt.

 

Se mig in action på scen 

Se mig som konferencier för utdelningen av S:t Julian priset den 3:e december. Stockholm stads pris för att belöna arbetet som görs för att inkludera människor med funktionsnedsättning.

 

Inledning och presentation av de nominerade:

https://www.youtube.com/watch?v=Ej7_RSI5CB0&t=17s

 

Fortsättning presentation av de nominerade:

https://www.youtube.com/watch?v=P2YfByeQFtM&t=4s

 

Vinnare presenteras i fysisk tillgänglighet och tillgänglig information och kommunikation:

https://www.youtube.com/watch?v=aDc10jd-Yts&t=13s

 

Vinnare presenteras i arbetsgivaregenskaper och delaktighet:

https://www.youtube.com/watch?v=k8X0TuLnoRA&t=31s

 

Se mig som moderator för MFD:s Delaktighetsdagen från den 7:e december:

https://www.youtube.com/watch?v=RUII1g5XUyw

 

Foto: Från utdelningen av årets S:t Julianpriset. Anna som konferencier.oto: Från utdelningen av årets S:t Julianpriset. Anna som konferencier med prisutdelare Åsa Lindhagen, socialborgarrråd Stockholm stad.

Från utdelningen av årets S:t Julianpriset.  Jag som konferencier med prisutdelare Åsa Lindhagen, socialborgarrråd Stockholm stad.