Ledarhundskurs med komiskt avslut

Dela inlägget:

Facebook
Twitter
LinkedIn

Veckan som gått var ingen vanlig jobbvecka. Arbete har det varit, men av annat slag. Ja bra mycket jobb, om jag ska vara ärlig. Det är först efter tre dagars återhämtning som jag orkar skriva om det hela.

På söndagen bar det iväg. Stora väskan var packad med olika kläder för olika väder plus hundmat, filt samt godis till både mig och ledarhunden. Såklart fick även grisen följa med, Chantis gosedjur. Fyra dagars ledarhundskurs väntade på Almåsa kursgård tillsammans med hundinstruktörer och fyra andra ledarhundsekipage.

När en har haft sin nya ledarhund i minst 6 månader är det dags för grundkurs 2 som kursen kallas. Så här beskrivs syftet med kursen: ”Att fokusera på generell dressyr och teknik på neutral mark som sedan används i hemmiljö. Att få insikt och kunskap i hundens friskvård och sjukvårdslära med hjälp av ledarhundsverksamhetens egen veterinär.”

Dagarna började med rastning klockan 7 och därefter världens bästa frukost. Sedan rullade schemat på fram till cirka kl. 20. Praktik varvades med teori om bland annat hundens sinnen, om vikten av kroppspråk och röst i samarbetet med en hund. Den praktiska delen handlade om allt från följsamhetsträning, lydnad till att gå hinderbana och landsvägskörning. Träff med veterinär och genomgång av hunden fick vi också. Jag fick även testa en ny sele som jag valde att byta till. En vit sele från Schweiz som är mindre och känns smidigare att hantera med avtagbar båge, vilket är suveränt på tunnelbanan.

Det har varit roliga och givande dagar. Underbart att få åka iväg och fokusera på mig och min ledarhund. Toppen att få möta andra förare och utbyta erfarenheter. Lydnad och annat som ledarhundarna lärt är färskvara och det är viktigt att hålla det vid liv. Dessutom finns det alltid saker en måste jobba på och det häftiga är att träningen snabbt ger resultat. Det enda som fortfarande är riktigt svårjobbat för Chanti är ensamhetsträningen. Hemma går det bättre och bättre, men på bortaplan – nej, det gillar hon sannerligen inte …



Jag och Mariah med våra ledarhundar i snön. Vi bär mörka vinterkläder och jag en rosa mössa.

Bild: Jag och Mariah med våra ledarhundar i snön.

Komiskt avslut

Kursen avslutades på torsdagen och gissa om vi fick ett komiskt avslut. Under sista passet skulle alla ledarhundekipagen gå en lång promenad. Längs med vägen hade hundinstruktörerna satt upp olika ”hinder” i form av andra hundar, en smörgås mitt på vägen och dylikt. Sådant som är nyttigt för ledarhunden att träna och ta sig förbi.

För Chanti gick det finfint, men så hände det otroliga. Chanti passerade den utlagda smörgåsen, tittade litegrann men tog den inte utan gick vidare.  Jag bar mina älskade dubbskor ”icebugs” och plötsligt fastnade dubbarna i smörgåsen  och tog en ostbit med sig i farten. Ostbiten flög sen rätt upp i luften och tro det eller ej … vidare in i Chantis mun. Vilken fullträff. Haha … Och lycka för en matglad labrador.

Tack till fantastiska hundinstruktörer

Gång på gång under min tid som ledarhundsförare har jag slagits av hundinstruktörernas fantastiska engagemang och arbete. De befinner sig nästan jämt på resande fot. Åker runt i hela  landet för att stötta och träna med oss ledarhundsförare, hålla i kurserna och se till så att allt ska funka med våra ledarhundar. Laila, Jennie, Bengt och Drifa – tusen  tusen tack för att ni finns. Ni gör verkligen skillnad för mig och många andra ledarhundsförare. Ja förstås även för ledarhundarna.

Återigen måste jag få hylla Barbro Carlberg. Min första ledarhundsinstruktör som gått i pension. Bästa Barbro – jag är såå tacksam för den stöttning, kunskap och trygghet du gav mig i en osäker början. En känsla jag bär med mig än idag.

Anna med sin ledarhund och fyra andra ledarhundsekipage.

Anna med sin ledarhund och fyra andra ledarhundsekipage.