Tuff rehabilitering på Hawaii.

Tuff rehabilitering på Hawaii.

 

Oj vad mycket spännande jag får vara med om här på Hawaii. Mycket tack vare Anette Tashiro från Independent Living som tagit så väl hand om mig och Martin. Hon har visat oss runt och satt mig i kontakt med många intressanta människor och organisationer som berör synnedsättning.

Tack vare Annette fick vi möjligheten att träffa Dean M. Georgiev Som arbetar som Adjustment section supervisor för Division of vocational rehabilitation/Service for the blind. Här kallas verksamheten Ho´pono, som ungefär betyder ”to do right”, att göra rätt.

Ho’pono är en verksamhet dit personer med synnedsättning kan komma för rehabilitering. En kan vara nysynskadad eller haft sin synnedsättning länge. Syftet med rehabiliteringen är att stärka självkänslan hos individen så att hen kan tävla på lika villkor som seende personer på arbetsmarknaden. Målet är jobb. Rehabiliteringen är cirka 9-12 månader lång och tuffare rehabilitering har jag aldrig stött på.

Dean tog emot oss på sitt kontor och likt många andra som arbetar inom verksamheten är han blind. Jättebra, tycker jag. Lärarna och även Dean är viktiga förebilder. Dean berättade stolt och ingående om ”skolan”. Oavsett om en ser lite grann måste alla deltagare genomgå programmet utan syn. Därför måste de med synrester bära mörklagda glasögon. Filosofin är att en ska utveckla sin blindkompetens, lära sig att klara allt utan syn och på så vis kommer ens självkänsla att växa.

Dean visade oss runt i byggnaden bland de olika klassrummen. När en valt att gå denna skolan så ingår allt för deltagaren, eller studenten som de kallas. Det handlar bland annat om att lära sig punktskrift, laga mat, göra andra hemsysslor, orienteringsträning, lära sig tekniska bitar som talsyntes i datorn och använda iPhone. Utöver det får alla jobba i en verkstad med att bygga, alltså såga, snickra och dylikt. Inget kan väljas bort. Alla bitar är viktiga faktorer för en ökad självkänsla och blindkompetens.

Mot slutet av programmet väntar tuffa examensprov. Ett av proven handlar om orientering. Då släpps studenten på egen hand någonstans i staden utan att veta var hen är. Sen måste studenten ta sig tillbaks på egen hand. De får inte fråga om hjälp längs med vägen, bara använda de verktyg som de lärt sig. Exempelvis att käppa, lyssna efter trafikens riktning och liknande knep.

Jag blir alldeles matt av tanken, tänk om min rehabilitering varit så tuff. Jag är tveksam till att jag skulle klarat det. Och det är det få som gör. Endast 33 % tar examen. Men lugn … det finns andra alternativ om en vill gå någon annan form av rehabilitering. Men en sak som det nog inte råder någon tvekan om. Klarar en denna skola, så klarar en nog det mesta som blind.

Foto när Anna besöker Division of Rehabilitation/Service for the blind. Här i verkstaden med Dean, läraren och en student som bär mörklagda glasögon.
Foto när Anna besöker Division of Rehabilitation/Service for the blind. Här i verkstaden med Dean, läraren och en student som bär mörklagda glasögon.

För första gången i mitt liv.
Vi tog bussen tillbaks till Waikiki från Ho´pono. Och vet ni … för första gången i mitt liv så åkte jag buss med två rullstolsanvändare. Det har aldrig hänt i Sverige. På egen hand rullade de på och av bussen. En med elrulle och en med manuell rullstol. Dessutom hade bussen utrop längs med hela vägen och inte bara info om hållplatsen utan också om sådant som finns runtomkring som exempelvis köpcentrum, skola eller hotell. Ja säga vad en vill om USA, men jämfört med Sverige så ligger de långt före när det gäller fysisk tillgänglighet. Såklart tack vare ADA, the American Disability Act.

Möte med ledarhund.
I veckan har jag också mött en ledarhund här på Hawaii. Vi träffade matte Ann Lemke som arbetar som Disabilities administrations councellor på Windward community College, en del av University of Hawaii. Ann är en kvinna att inspireras av. Hon är 65 år och barndomsblind, uppvuxen på fastlandet. För tolv år sedan gjorde hon ett besök på Hawaii och bestämde sig för att flytta hit. Ingen trodde att hon skulle klara det, att få jobb. Även här är det svårt att få jobb när en har synnedsättning. Och öbor är inte alltid så öppna att anställa folk från fastlandet, menar Ann. Men efter sex månader hade hon anställning.

Ann stöttar och hjälper studenterna med funktionsnedsättningar. På skolan går cirka 2500 elever varav omkring 200 med funktionsnedsättningar, mestadels osynliga sådana. Problemen Ann berättade om liknar våra. Att exempelvis få tillgängligt skolmaterial, att få lärarna att förstå och samarbeta.

Men nu till Anns fyrbenta ledsagare. Den gula labradoren är den femte i raden av ledarhundar hon haft. Här får en inte ledarhundar via statliga medel utan en måste själv ansöka om fondmedel Nuvarande ledarhunden är sex år gammal. Jag blev förvånad över hur pigg han verkade vara i värmen. Ja kanske är det även så att hundarna vänjer sig vid den.

Foto på Anna tillsammans med Ann och hennes ledarhund i korridoren på the Windward community Colege.
Foto på Anna tillsammans med Ann och hennes ledarhund i korridoren på the Windward community College.

Nu har vi en vecka kvar här på Hawaii. Äventyret fortsätter.