Min ledarhund, mina ögon och min frihet

I skrivandets stund råder vinter här i Stockholm. Snön täcker våra gator och än en gång slås jag av lyckan att ha ledarhund. När jag inte hade ledarhund var jag jämt orolig över att gå vilse, villa bort mig bland snödrivorna eftersom alla kanter och kännetecken försvinner under snö. Denna oro ledde ofta till att jag valde att sitta hemma istället för att gå ut. Något som i sin tur ledde till att jag vintertid kände mig instängd, osjälvständig och trött och dessutom blev jag ofta förkyld. Nu ser livet annorlunda ut. jag är betydligt mindre sjuk, går ut utan att känna oro och vandrar omkring tryggt och säkert. Ledarhunden är verkligen ett fantastiskt hjälpmedel. Helt enkelt en enorm frihet!

Många känner osäkerhet och har dålig kunskap om vad en ska tänka på när en möter en ledarhund. Här kommer några punkter som är bra att ha koll på, från hemsidan www.ledarhunden.se

  1. Ledarhunden känns igen på den vita selen. När den är på är hunden i tjänst.
  2. Det är ledarhundens uppgift att markera och dirigera förbi faror och hinder i miljön.
  3. Det är förarens uppgift att själv klara orienteringen, dvs. hitta samt veta vart en ska gå.
  4. En ledarhund liksom andra hundar, kan inte bedöma avstånd till mötande trafik eller skilja på rött och grönt trafikljus.
  5. Tala aldrig till ledarhunden eller rör den när den är i arbete. Ledarhunden kan då bli distraherad och ledarhundsföraren tappa orienteringen.
  6. Vill du ta kontakt, prata alltid med föraren.
  7. Ser du en ledarhund ligga ensam på restaurang, butik eller i annan lokal, undvik kontakt. Det stör hunden som är tillsagd att ”ligg och stanna kvar”.

Jag står vid min ledarhund, som har brun päls, en vinterdag vid en vit husvägg. Jag har på mig svart mössa, har mörkblont långt hår. På överkropp har jag en röd jacka och svarta täckbyxor nedtill. Jag håller i hundhantaget i min vänsterhand och vit käpp i andra.  I bakgrunden syns snö och lägenhetshus.