En vanlig dag som blind i Sverige

Ett blått tåg i rörelse intill perrong där människor väntar på att tåget ska stanna.

Jobbmötet är bokat sedan några veckor tillbaks. Det ska hållas i Vingåker och planen är att åka dit och hem samma dag. Något som visar sig vara lättare sagt än gjort. Något som slutar i en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Drygt en vecka i förväg kontaktar jag SJ för att boka resor, plats för min ledarhund och ledsagning. Bokningen görs via telefon, men när ledsagningen på Vingåker station ska läggas in i systemet uppstår problem.

”Det finns ingen ledsagning där”, meddelar SJ-killen med viss förvåning.

Jag blir också förvånad. Jag reser mycket i mitt arbete och vet att ledsagningen ofta utförs av det lokala taxibolaget, om SJ inte själv kan ledsaga. Vilket ofta sker på mindre orter som exempelvis Vingåker. Men nej. Trots att SJ-killen dubbelkollar i både datasystem och med personal på Vingåker station, kvarstår beskedet – det finns ingen ledsagning där.

”Hur ska jag hitta till mitt tåg?” undrar jag med en klump i magen.

SJ-killen vet inte vad han ska svara och kopplar mig vidare till högre instans. Inget svar.

Dagen för mötet beger jag mig till Stockholm centralstation. Här funkar ledsagningen fint, men när det är dags att kliva ombord på tåget tvärstannar min ledarhund. Ett stort glapp mellan perrongen och tåget verkar vara orsaken till hans vägran. Jag tolkar det som att han är rädd för att skada sig. Fullt förståeligt. Hålet är tillräckligt stort att fastna i med benen. Ledsagaren berättar dessutom att småhundar fallit ner där i. Hjärtat bankar hårt. Oro över min hunds rädsla. Oro för att han ska skada sig. Jag försöker locka honom att hoppa ombord, men utan resultat. Att bära ombord honom går inte – 34 kilo är för mycket. Det slutar med att ledsagaren får lyfta honom – vilket förövrigt blir ett återkommande scenario under resten av dagens resor.

Solen strålar när vi anländer Vingåker. Precis som jag meddelats möter ingen ledsagare upp. Tur att mina kollegor som rest från annat håll, kan rycka in. Mötet hålls utomhus och samtidigt avnjuts en päronpaj från ortens kak-outlet.

Efter avklarat möte i väntan på mitt tåg, tar vi en tur på stan. Denna dag slår Vingåker på stort med festival på tema mångfald.  Komiskt, tänker jag som nekats ledsagning här.

När avfärden mot Stockholm börjar närma sig, följer kollegorna mig till tåget. De visar mig rätt vagn och vill även snabbt hoppa på för att visa mig min plats. Det förbjuder jag, med risk att tåget börjar rulla och dem med det. Efter att ha hjälpt min ledarhund ombord säger vi hej då. På tåget fångas jag upp av en vänlig medpassagerare som visar mig till min plats.  Tur, tänker jag på nytt. Tur att jag har bra kollegor och medmänniskor runt om mig, när SJ inte gör det de borde göra.

Åter i Stockholm är det samma ledsagare från morgonen, som möter upp. Han lyfter ner min ledarhund från tåget och gemensamt går vi mot tunnelbanan. Vid hissen som ska ta oss ner till plattformen och min linje , väntar ett gäng människor. Ledsagaren tittar stressat på klockan. Ännu en ledsagning väntar och han meddelar att han inte hinner ledsaga mig hela vägen.

”Men vilken våning ska jag till?” undrar jag oroat med den där välbekanta klumpen i magen. Jag vet att hissen inte talar och att jag lätt kan hamna fel.

Han berättar vilken våning jag ska till och är sedan borta. Jag står ensam kvar och känner ångesten komma krypande. Svindeln i benen fastän jag ännu inte är nere på perrongen. Jag avskyr verkligen tunnelbanan. Flertalet personer med synnedsättning har fallit ner på spåret. Min stora skräck är att det också ska hända mig. Så kommer en räddande ängel, en kvinna med barnvagn som ger sig tillkänna.

”Jag trodde han skulle följa mig hela vägen”, säger jag medtaget.

”Jag med”, säger hon och klappar mig ömt på armen. Hon lovar att ta mig till rätt våning fastän det är en omväg.

Väl nere på rätt perrong spetsar jag öronen för att höra utropen. Men inget hörs. Tågen rullar in, men ingen upplysning om vilket tåg det är.

”Ursäkta, ursäkta” ropar jag ut i luften. ”Vilket tåg är det här?”

Först inget svar. Alla människor som stressat rusar förbi. Så en röst.

”Tåget går mot Farsta”.

Det är mitt tåg. Puh! Jag tackar för hjälpen och ger kommando åt min ledarhund att kliva på.

Jag reflekterar över dagen. En tillsynes vanlig dag. En dag då jag liksom många andra haft ett jobbmöte på annan ort. Behövt ta tåget fram och tillbaks. Men där slutar likheterna. För min dag tillskillnad från många andras, har kantats av oro och otrygghet. Tack vare hjälpsamma medmänniskor har jag lyckats ro allt iland. Otillgänglihgeten är ett faktum. Jag tänker på hur en vanlig dag som denna såg ut, när jag kunde se. Så enkelt! Och det hade kunnat vara enkelt nu med om tillgängligheten funkat fullt ut. Men år 2016 kan jag fortfarande inte resa på egen hand utan att bli diskriminerad. Det är inget svårt beslut. Det får bli en anmälan till DO om bristande tillgänglighet.

Tack för att du läst detta inlägg. Dela gärna!

Anmäl bristande tillgänglihget för personer med funktionsnedsättning till DO:

www.do.se