Sju år med ledarhund

Att en kan känna en sådan enorm kärlek för en hund, hade jag ingen aning om. Idag vet jag. Det är sju år sedan min ledarhund kom till mig. Min frihet och trogna vän som börjar bli gammal. Insikten om att vår tid ihop inte är för evigt, gör ont. Jag minns tillbaks hur allt började. Här nedan kan du läsa en krönika från 2012 om just det. Om en tuff resa som förändrade mitt liv.

Så började allt med min ledarhund

Jag kommer aldrig att glömma det där telefonsamtalet. ”Anna, nu har vi en hund åt dig”. Äntligen skulle jag återfå min frihet. Åtminstone till stor del. Den frihet som togs ifrån mig när jag förlorade synen sju år tidigare. Men jösses, inte hade jag väl kunnat ana att det skulle bli en sådan berg –och dalbana.

Den stora dagen var kommen. Vi satt alla spänt väntandes på våra rum. Alla vi som skulle få ledarhund. Ljudet av tassar från korridoren. En knackning på min dörr. Jag öppnade och in rusade en glad, ljus labrador.

Ett stort ögonblick, tänkte jag. Första mötet med min första ledarhund. Men bekantskapen varade inte särskilt länge.

– Ska hon verkligen dra så här, undrade jag förskräckt, liggandes som ett streck efter den livliga hunden. Nej, förstås inte.

Besvikelsen var enorm, när hunden byttes ut. Från en tuff glad lady gick jag nu till en nervös mespropp. Hårda ord, men sanningens sådana. Nya hunden gnällde, gnydde och skällde om vartannat. Uppenbarligen skulle hon inte bli någon bra ledarhund.

Redo att ge upp, kom hund nummer tre. Jo, så sant. Det är sällan eller aldrig i ledarhundshistorian som någon haft en sådan otur. Men så här gick det faktiskt till. Tredje gången gillt, hoppades jag som knappt hade någon motivation kvar. Men mötet Med Duncan förändrade allt. Som en brun nallebjörn á la tjuren Ferdinand klev han rakt in i mitt hjärta, eller snarare lufsade. Här var nämligen hunden man fick sparka igång.

Väl hemma började vi med att träna in vägen till raststället. Det var fascinerande att se hur Duncan på mitt kommando sökte stolpen och ställde sig där. Fast häftigast av allt var när vi återvände hem och han genast gick till rätt port. Jag som annars fick leta runt med käppen. Var det så här enkelt? Nej, knappast.

Ferdinands tjuriga sida trädde fram. Jag gav order att gå vänster, men Duncan rörde sig inte. Jag provade med höger, men utan resultat. Hallå hunden, men gå då. Min hundinstruktör Barbro peppade mig och jag peppade Duncan. Emellanåt lossnade det och ibland stod det helt stilla.

Så kom dagen jag särskilt minns. Vi skulle korsa övergångsstället i centrum där jag bor. Duncan totalvägrade. Han tänkte minsann inte gå någonstans. Jag gick nog igenom hela humörsregistret, från entusiastisk och positiv till uppgiven och förbannad. Det slutade med att vi båda sorgset vandrade hemåt. Gråtandes satte jag mig i köket. Tankarna snurrade. Runt, runt. Att det var mycket jobb med en ledarhund, hade jag fått höra och nu sannerligen även fått erfara. Men var det verkligen värt det? Så bara bestämde jag mig.

– Duncan kom! Kanske hade han tänkt samma tanke, för den annars så sega vovven for ut i köket likt ett skott. Någon slags magi, en alldeles speciell känsla. Vi var eniga. No matter what, skulle vi kämpa vidare.

I dag, två och ett halvt år senare är Duncan och jag fortfarande ett team. Ju längre tid som gått desto mer samarbetade har vi blivit. Det är en enorm frihet att kunna gå en lång promenad, när andan faller på. Att kunna ta mig till affären och gymmet, utan färdtjänst. Och nyligen när vi gick vilse i skogen, kändes det tryggt att veta att Duncan hittar hem, vilket han också gjorde. Dessutom är det underbart med sällskap, en trofast svansviftande vän. Fast självklart dyker det alltjämt upp stunder, då jag håller på att bli tokig. Som när Duncan överraskar med en frusen bajs i gapet, rör sig i snigelfart eller vägrar komma när jag släppt honom lös. Men jag antar att det är lite som att ha barn, man älskar dem ändå.

Bild: Jag och Duncan, augusti 2009. Fotograf: Barbro Carlsson