Kämpigt värre och en viktig seger

Dela inlägget:

Facebook
LinkedIn
X

Tre veckor har gått sedan jag rapporterade om nya ledarhunden. Jag har helt enkelt inte orkat eftersom det varit så kämpigt. Nu har jag äntligen satt mig vid datorn. Tänker att det kanske är klokt att skriva av sig. Det som kändes så bra från början tog plötsligt en annan väg. Kanske är hon inte rätt ledarhund för mig? Tänk om jag måste lämna tillbaks henne? Eller är det så att jag inte ens borde ha en ledarhund? Ja ni undrar säkert vad det är som fått mig att tänka så här.

Efter att hundinstruktören åkt hem, märkte jag ganska snart att Chanti började gå väldigt sakta. Jag försökte få igång henne genom att använda de knep jag fick till min förra ledarhund. Klatscha lite lätt med vita käppen i rumpan och låta peppig på rösten. Men inget tycktes funka. Samtidigt började min kropp att strejka. Som en del av er vet har jag reumatism sedan barnsben och plötsligt slog stelheten och smärtan till. Troligen fick både leder och muskler en chock av allt nytt. Även om jag är van att gå med ledarhund, så är hundarna förstås olika.  De rör sig på olika sätt och har olika tempo. Dessutom tar det tid att bygga upp en tillit till hunden. Att lära känna varandra. Kanske kan det jämföras med att byta bil, tänker jag. Det tar tid att vänja sig.

Jag blev sängliggande i ett par dagar och oundvikliga tankar som att ”hur ska jag orka” och ”får jag ett skov nu” började spöka. Fastän jag vet att det för tillfället handlar om en omställning för kroppen och att jag faktiskt mår bättre med ledarhund. Mår bättre av att röra mig regelbundet och av att slippa käppa.

Snigelfart

När jag tack och lov repat mig och åter var på benen, fortsatte vi vår träning. Så här i början handlar det mycket om att gå de vägar vi övat med hundinstruktören. Chanti jobbade på bra, var och är duktig på att hitta och visa mig de olika hållpunkterna. Men farten…  Visserligen går jag inte superfort, men snigelfart är långtifrån min grej. Tankarna rusade iväg. Tänk om jag tvingas lämna tillbaks henne? Och så kom tårarna. En fäster sig så fort och en hoppas så mycket.

När ytterligare några dagar passerat och utan att Chanti ökade farten blev jag alltmer nerstämd. Jag insåg att jag behöver hjälp och kontaktade hundinstruktören och ledarhundsverksamheten, vars uppgift är att stötta.

Nu har jag fått nya tips och knep. Bland annat att lägga in fler hållpunkterlängsmed de turer vi går, som hon kan visa. Det motiverar henne att snabba på eftersom hon tycker det är roligt. Jag ska även jobba på att kommandot ”öka” ska sätta sig. Jag rycker framåt i kopplet och säger ”öka” och peppar på henne när jag vill att hon går fortare. Och vet ni? Trots att jag bara testat det i två dagar verkar det funka. Jippi!

Förklaringen till varför hon gått/går sakta och rör sig långsamt kan ha olika orsaker. Möjligen är hon osäker och kanske har hon kännt av min stelhet. Vem vet? Håller nu tummarna för att det ska gå bra.

Viktig seger

Jag tror att många har en föreställning om att när en fått sin ledarhund så rullar det på. Åtminstone är det nog få som förstår vilket hårt arbete det är. En måste ha tålamod, tro på att det ska gå och inte ge upp i första taget. Tänka att ett litet framsteg är ett steg i rätt riktning. Och idag hände det där som fick mig att vilja kämpa vidare. Bortsett att Chanti ökade på tempot råkade vi gå vilse vid Gubbängsfältet. Jag vet inte vems fel det var och det kan kvitta med tanke på resten av historien. När jag bett en dam peka ut rätt riktning, sa jag åt Chanti att gå hem. Jag visste ungefär var vi befann oss, men hade aldrig hittat på egen hand. Hitta gjorde däremot Chanti. Vilken seger!

Foto på mig och Chanti promenerandes på Djurgården. Jag har på mig vit skjorta, glasögon och ljusgrå byxor och skor. Chanti är en ljus labrador som bär ett svart koppel. I bakgrunden syns en grön park en somrig dag.
Foto på mig och Chanti promenerandes på Djurgården.