Reumatiker och stolt med vit käpp

Reumatiker och stolt med vit käpp

Ögondagen, Reumatikerdagen och Vita Käppens dag. Särskilda dagar som infallit under den senaste veckan.  dagar som på något vis är ”mina dagar” och som sätter igång mycket tankar.

 

Jag tänker på hur jag som tre-åring fick barnreumatism och snabbt blev ett så kallat ”ögonbarn”. En av de där barnreumatikerna som fick extra tufft med synen på grund av kroniska inflammationer i  ögonen. När jag var 24 år sviktade synen så pass att jag var tvungen att börja använda vit käpp. Och vilket motstånd jag kände i början. Jag ville vara som alla andra och med vit käpp sticker en ut. Jag ville absolut inte sticka ut. Men jag minns också hur farligt det började bli att ta mig runt. Hur jag en lördag kväll klev av tunnelbanan för att bege mig hemåt. Hur allt flöt ihop och inte minst betongtrappan i grått. På den tiden fanns inga markeringar. Osäkert trevade jag mig fram, kände försiktigt var trappstegen var och ni kan säkert gissa hur folk stirrade på mig. De trodde säkert jag var helpackad, fastän det var långtifrån mitt problem.

 

Där och då insåg jag att jag måste börja använda vit käpp. Att jag inte längre hade något val. Men jag var tvungen att få göra det på mitt sätt, i min takt. Jag skulle ut och resa i jobbet. Först till Mexiko och därefter till Vietnam. Jag tog med en vit käpp som jag fällde ihop och la i ett fack på min ryggsäck. Och på något vis kändes det lättare att ta upp den och fälla ut den när jag inte var på hemmaplan. Med ens märkte jag skillnad. Jag fick ett annat bemötande och framförallt kunde jag röra mig betydligt säkrare. Nu kunde jag känna kanter och enkelt ta mig  nerför en trappa. Så skönt!

 

Efter ett tag blev den vita käppen alltmer en del av mig. Idag kan jag inte vara utan den. Och numera tänker jag sällan på att jag sticker ut. Snarare känner jag mig stolt med min vita käpp. Tänker att det minsann är häftigt att kunna ta sig runt utan syn. Och som de flesta nog vet har jag numera också en ledarhund. Vilken frihet!

 

Reumatikerdagen får mig särskilt att tänka på det läkarna en gång sa. Att jag förmodligen aldrig skulle kunna gå igen. Jag kommer ihåg hur jag och mina klasskamrater lekte tjuv och polis. Hur jag blev höjdpunkten i leken. I min rullstol var jag polisbil.  Det får mig att tänka på att det finns fördelar i det mesta. Vidare tänker jag på hur lyckligt lottad jag är. Även om det funkade bra att använda rullstol, så blir livet enklare om en kan gå. Inte minst för att samhället är byggt efter en gående norm.


Jag är glad över att läkarna hade fel och att jag kan gå. Tacksam över att jag just gått en långpromenad i stan. Att jag gymmat och ”powerwalkat” som avslutning på träningspasset. 

 

Att ha tre dagar som så att säga är ”mina dagar” är nästan lite komiskt.  Tre dagar som på ett sätt ringar in min vardag. Jag tänker på det mamma brukar säga. ”om jag ändå vetat hur bra allting skulle bli, så hade jag inte behövt oroa mig så mycket”. Och jag kan inte annat än hålla med.

Anna som barn utklädd till Pippi Långstrump.