Visst är det så ordspråket lyder! Länge har jag dragit mig för att starta ett Instagram konto. Bildbaserade Insta rimmar illa med att inte se. Inget en fixar i en handvändning liksom … men jag är envis. Förstår vikten av att synas där som egen företagare, men kanske än mer som blind. Fortfarande finns det nämligen föreställningar om att blinda inte har behållning av bilder, film och konst. Det håller jag inte med om. Ni som känner till mig sedan tidigare, då jag var Sveriges första blinda filmrecensent vet min åsikt. Blind är bara ett annat sätt att se. Film handlar också om manus, känsla, ljud och musik. Och blir förstås än bättre om syntolkning finns att tillgå. För foton och konst rör det sig om att någon får berätta, beskriva hur det ser ut. Enkelt gjort när du ändå gör en text till ditt foto på instagram, tänker jag.
Hur som helst … Instagram är trots allt en utmaning utan syn. Många funktioner som inte funkar tillgänglighetsmässigt. Annat som går, men tar en evig tid. Mycket som kan bli bättre helt enkelt. Kanske känner jag också en extra frustration och sorg, tänker jag. För när jag kunde se så var fotografering och filmning en stor passion. Som tonåring lånade jag grannens vhs-kamera och gjorde egna filmer. Jag har flertalet fotoalbum med bilder jag tagit som seende. Oj vad jag kan sakna att fota och filma och se vad jag gör. Lätt att nu tänka – om jag ändå kunnat se … med det sagt hoppas jag att ni vill följa och peppa mig på Instagram. Det kan jag behöva.
2019 startar med reflektion.
En av de saker jag bestämt mig för att göra under 2019 var just att ta itu med Instagram. Check på den. Annars har året börjat lugnt. Väldigt skönt efter ett hektiskt år. Det finns äntligen tid för reflektion och sådant jag inte hunnit tidigare. Jag har varit hos min vän och fotograf Helena och tagit nya porträttbilder. Kommer snart. Kan för övrigt tipsa om Helena – läs mer här:
Och så har jag hunnit bli intervjuad för några artiklar. De kommer inom kort och den här finns redan från mina gamla hemtrakter:
Som ni förstår av den artikeln fortsätter jag med ”I mörkret med”. Första avsnittet för i år är släppt. Lyssna gärna på avsnittet med Aron Andersson, äventyrare utöver det vanliga. Nedan eller där poddar finns:
Bild: Aron, jag, Ulf
Aron och jag pratar fallskärmshoppning. Ja även om mitt hopp som blind. Det ni, var ett hissnande äventyr. Vidare om bland annat
Arons barndom med cancer, om hans livsfilosofi att se möjligheterna och om kritiken mot Musikhjälpen.
Jag har också påbörjat en ny radiodokumentär. För P1 dokumentär denna gång. Känns lite extra stort då kriterierna är hårda och turerna var många innan vi fick ja. Men nu blir det alltså av. Och som du troligen anar av ”vi:et” så är jag inte ensam om produktionen. Vi är två reportrar. Jag lovar att berätta mer längre fram.
Mina mål 2019.
Lugn start på nya året har som sagt gett tid till reflektion. Vanligtvis sätter jag inte upp en massa mål, men har funderat på om jag inte borde göra det lite mer. Göra det för att de saker jag drömmer om ska bli av. Som när jag bestämde mig för att podden skulle bli verklighet, satsade på det så blev det så. Jag är fortfarande inne i reflektionsfasen, men här är i alla fall några saker jag lovat mig själv under 2019:
– Äta ännu mer vegetariskt
– Skriva ett bokmanus färdigt att skicka iväg.
– Påbörja mitt hemliga och nya drömprojekt
– Gå 10 000 steg flera gånger i veckan
Det där sista målet är lite kul. I julklapp fick jag en så kallad aktivitetsklocka och nu har jag nästintill blivit ”besatt” av att gå 10 000 steg om dagen. Måste få känna klockan som vibrerar ”hurra” för mig. Skämt åsido. Men det är en bra motivation och oj så mycket bättre än mår av både promenader
Och vegetarisk mat.
Allt gott hälsar Anna som nu ska ut och gå.
Sociala medier