Dominikanska Republiken – paradis och helvete.

Foto: Stranden 
Foto: Anna, Martin och Ingrid som arbetar som servitris på vårt hotell.

Jag älskar att resa! Och fastän det egentliga syftet är att ladda batterierna på en strand så måste jag få veta mer om kulturen, människorna och landet jag reser till. Som exempelvis när vi semestrade i Thailand och besökte en specialskola för barn med synnedsättning. Det oförglömliga mötet med några väldigt små barn. Förklaringen var att föräldrarna lämnat barnen där trots att de inte uppnått skolåldern. Detta för att ge de någon slags framtid. Annars Kunde barnen bli undangömda då de ofta är en skam för familjen. Jag hade hört talas om liknande historier tidigare, men att se det i verkligheten… Behöver jag säga mer?Gissa om den resan gav mig nya perspektiv som jag bär med mig än idag! Likaså var det nu när jag och sambon begav oss två veckor till Dominikanska Republiken. 

Eftersom jag är reumatiker brukar vi försöka åka till värmen under vintern. I år föll valet på Dominikanska. Liksom de flesta andra turister bodde vi på ”All inclusive” och i turistorten Punta Cana. Med ens fick vi veta att det råder stor kriminalitet på ön och att en rekommenderas att inte lämna hotellområdet. Kriminaliteten hade vi hört talas om före vår resa, men under vistelsen fick vi en förståelse för varför det troligen blivit så.

Så snart jag anlänt till hotellet började jag att användamin ringrostiga spanska. Det lossnade ganska fort. Även om många pratar okej engelska så öppnar språket upp till ett helt annat möte. Först tilldelades vi ett rum på tredje våningen. Jag hadesvårt att ta mig upp och ner,pratade med städchefen och sedan gick det snabbt. Innan vi ens hade hunnit gå till receptionen för att byta rum så kom en i personalen springandes med en ny nyckel. Vi fick ett rum på första våningen. Kanon!

Laglöst land och kämpigt liv.

På Dominikanska Republiken (DR) bor drygt 10 miljoner invånare. DR upptar två tredjedelar av ön Hispaniola. Den andra delen upptas av Haiti. Det tog inte lång tid förrän vi förstod att på DR får en kämpa för att få ihop sitt liv. Inte minst de som är från Haiti. Jag återkommer till det …

Dominikanerna lever på låga löner och har oftast ett ”vanligt” jobb och ett sk. svartjobb vid sidan av. Svartjobbet kan vara att sälja frukt längsmed vägkanten eller bensin somfyllts upp i en tom ölflaska. Bensin behövs det gott om eftersom många tar sig runt på motorcyklar. Ibland flera personer på en mc. Nästan ingen bär hjälm. Vi varnades för trafiken. Många kör galet fort och dessutom är det inte olaligt att köra efter att ha druckit alkohol. Så ja… det här är ett ställe där det sker en hel del olyckor. Och skulle en hamna i en olycka och polisen kommer så är det bara att muta sig fri. Ja bara och bara… Ja bara så länge en har pengar. Lagar och regler finns liksom inte. Pengar styr. Många ser också spel som ett extra jobb. För kanske kan en vinna något. Att budgetera, spara och planera för framtiden är det få som gör. Här lever en för dagen och våra Ving-guider berättade att manana manana är det som gäller. Att manana manana här är tusen gånger värre än i Spanien. Men jag som turist märkte inte mycket av det. 

Många Dominikaner arbetar förstås inom turismen. De som arbetar i Punta Cana bor oftast i Higüey, drygt en timme från Punta Cana. Hotellen har köpt in gula skolbussar från USA som tar personalen fram och tillbaks om dagarna. De lokala bussarna är jättedyra och går inte att lita på tidsmässigt. Jag pratade en del med Ingrid som brukade servera oss. Ja namnet Ingrid kan klinga svenskt, men är inget ovanligt namn på DR. Ingrid berättade att hon jobbar 12 dagar i sträck med påföjande tre dagar 

Ledigt. Personalen som arbetade med underhållning, lekar och tävlingar jobbade Från tolv på dagen till tolv på natten. Likaså 12 dagar i sträck med tre dagar ledigt. Ja undransvad facket skulle sagt om det… jag tänker att det är tur att många har så nära till sång och dans. För så är det sannerligen. Matsals –och städpersonalen brast ofta ut i sång. En glädje som jag hoppas lättar upp i deras tuffa arbetssituation.

Mannen med hatten.

Foto: Mannen med hatten Hans som visar oss gården.

En dag åkte vi på en 12 timmars utflykt med vår resebyrå Ving. Med syfte att se lite mer av DR och hur människor lever. Bland annat besökte vi staden där Ingrid och många i hotellpersonalen bor. På den lokala marknaden möttes vi av både levande och döda höns. Tack och lov för att jag slapp se när jag hörde ljudet av maskinerna som kapade köttet. Stora nyslaktade köttstycken dinglade fritt i luften. Kyl och frysar är nämligen sällsynta. El är för dyrt och många och långa strömavbrott hör till vardagen.

Foto: Köttet på marknaden. Jag har besparat er de värsta bilderna. 

Med på utflykten följde en Ving-guide och den lokala guiden hans. En sk. lokal guide måste tydligen vara med när en resebyrå arrangerar utflykter. Jag förstod inte riktigt varför. Men troligen för säkerheten. Hans kom som ”backpacker” från Belgien till DR för 27 år sedan. Han blev förälskad, stannade kvar och har idag fru och åtta barn.  Att ha många barn ska vara bra. Någon slags försäkring och bättre stöd från staten, om jag inte missuppfattade det. Hans bar klassisk stråhatt och kallas mannen med hatten. Det var uppenbart att han kände allt och alla när vi rörde oss runt. Definitivt något av en legend.

Vi besökte också en gård. Mitt bland sockerrörsfälten bredde gården ut sig. En av få gårdar som fortfarande finns kvar. Vi träffade gårdens ägare,en 92-årig man och hans syster i 70-års åldern. På gården finns allt du kan tänka dig. mango, banan, passionsfrukt,papaya, kakao och mer därtill. Fantastiskt! Och snacka om ekologiskt. Gårdar som dessa är sälsynta, berättade hans. Oftast har marken för längesedan köpts upp för att användas som sockerplantage. Enligt Hans är det en tidsfråga innan även denna gård kommer att försvinna. Den yngre generationen dras till städerna och att sälja marken ger såklart snabba pengar.

Min sambo Martin ledsagade under hela utflykten. Men på gården ville jag helst hålla mig i bakgrunden. ORSAKEN VAR ATT Hans hela tiden lyfte på grenar och stenar för att hitta någon orm eller spindel att visa oss. Visserligen finns det inga giftiga sådana, men ändå… Martin var nyfiken, ville se och tog hela tiden ett steg framåt medan jag tog ett bakåt. Ja lite av en dragkamp blev det allt… Puh! En sådan tur att Hans inte hittade några djur.

Skolan Km 8 Kids.

Foton: Skolan med fasad av korrugerad plåt och tre elever i ett klassrum.

Besöket på utflykten som berörde mig mest var en skola. Ett projekt som Hans tagit initiativ till och som nu sker i samarbete med Ving och flygbolaget Thomas cook. Hans berättade hur han länge guidat turister och visat de en ”public school”. Men att det skedde en förändring efter den svåra jordbävningen på Haiti 2010. Plötsligt dök det upp barn utanför skolan som stod där och tittade in. Han undrade förstås varför de inte var inne i skolan. Fick då reda på att de var papperslösa flyktignar från Haiti. Och inga papper ingen skola. Hans bestämde sig för att göra något åt det och startade därmed denna skola för dem. Eftersom byn saknar namn och ligger 8 km utanför en annan by fick projektet namnet ”Km 8 Kids”. Har du någon gång vägarna förbi Dominikanska så besök gärna skolan. Ett tips! Kolla i förväg om du kan ta med dig något för att bidra till deras viktiga arbete.

Gilla gärna FB-sidan och följ projektet här

https://m.facebook.com/Km8kids/?refid=46&__xts__%5B0%5D=12.%7B%22unit_id_click_type%22%3A%22graph_search_results_item_tapped%22%2C%22click_type%22%3A%22result%22%2C%22module_id%22%3A1%2C%22result_id%22%3A1199571906861002%2C%22session_id%22%3A%220cd9bf3193fc74445bf246ce1abdd13f%22%2C%22module_role%22%3A%22ENTITY_PAGES%22%2C%22unit_id%22%3A%22browse_rl%3A970a3de7-67b1-1871-87c9-24c93acec3c4%22%2C%22browse_result_type%22%3A%22browse_type_page%22%2C%22unit_id_result_id%22%3A1199571906861002%2C%22module_result_position%22%3A0%7D

I ett enkelt byggt hus av trä och aliminium finns skolan. Vi småpratade med barnen och en lärare. Barnen tittade nyfiket på mig och undrade om jag är blind. Det verkar inte höra till vanligheterna att se någon med vit käpp. Jag frågade Hans var barnen med funktionsnedsättning finns. De har en elev som är döv, men hen var inte där denna dag. Men alla andra då? Jag märkte att det gav Hans en tankeställare.

Innan jag reste till DR var jag i kontakt med en kvinna inom skolväsendet för att ev göra besök på en ”blindskola”. Så lite koll hade jag fått före jag åkte. Hon berättade att personer med synnedsättning går inkluderat i någon skola. Annars gäller specialskolor. Tyvärr hann vi aldrig träffas, därför vet jag inte mer. Men utifrån den informationen och Hans projekt med skolan för papperslösa, fick jag i alla fall någon slags bild. Bilden av att en från Haiti inte är mycket värd. Hur en person med funktionsnedsättning från Haiti har det på DR vågar jag inte ens tänka på …

Människovärde.

Människovärde … jag blir så ledsen när jag tänker på det. Det spelar nämligen ingen roll var en befinner sig i världen. Det finns alltid en hierarki, ett högre och ett lägre människovärde och oftast kopplat till hudfärg. Guiderna berättade att det på Dominikanska är det ”los Haities” som står längst ner på skalan. De från Haiti får  ta skitjobben. De som flytt och försökt få ett bättre liv. De som har en mörkare hudfärg. Det är de som får sämsta jobben på hotellen. Stå i köket i värsta hettan eller jobba som ”bell boys”. Det är också de som utnyttjas som billig arbetskraft på sockerplantagen. Lyckas de få ner ett ton sockerrör får de 3 dollar. Under en bra dag kan det bli 2-3 ton och 6-9 dollar. Skamligt! Kanske inte så konstigt att en blir kriminell.

Under semestern på Dominikanska i ljuvaste sol och bästa värme, fick jag tid att tänka. Ja tänka på sådant här. För mig var det viktigt att ladda batterierna och koppla av efter ett intensivt jobbår. Det har jag verkligen gjort. Men jag har också fått med mig nya insikter. Viktiga perspektiv som driver mig i mitt arbete. För att helt enkelt jobba vidare mot de orättvisor som finns. Jag är oerhört tacksam för de privilegier jag har och lever under. En plats som Dominikanska Republiken må vara ett paradis för oss turister. Men glöm inte att det likaväl kan vara ett helvete för någon annan.

Hälsningar
Anna